Djupt i hafvet på demantehällen Necken hvilar i grönan sal. Nattens tärnor spänna mörka pällen Öfver skog, öfver berg och dal. Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud; När och fjärran ej en susning, intet ljud Stör det lugn öfver nejden rår, När hafvets kung ur gyllne borgen går. Ägirs döttrar honom sakteliga Gunga fram på den klara sjö. Harpans ljud de gå så sorgerliga, Söka fjärran en våg att dö. Fast hans öga står åt dunkla himmelen: Ingen stjärna bådar nattens drottning än. Fröja smyckar sitt gyllne hår, Och Näcken så sin sorg på harpan slår. \"O, hvar dväljs du, klaraste bland stjernor! I den blånande skymnings stund? Du, som fordom, en af jordens tärnor, Var min brud uti hafvets grund ! Och, när hjertat brann vid mina ömma slag, Smög så skön och blyg de tjusande behag Mot min barm i den svala flod, Och gyllne harpan stum på vågen stod.\" Nattens tärnor, klara stjärnor alla, Gå till dans i den stilla kväll, När de skära silfvertoner skalla Öfver stranden från häll till häll. Men, när blodig dagens drott i östern står, Bleknande och rädd den lilla stjärnan går; Sorgligt afsked hon blickar ner, Och gyllne harpan klingar icke mer.